Så är det vinter. Snön flingar vackert ner över landskapet och bringar kaos i Stockholmstrafiken. Men det struntar jag i. Jag värmer glögg på kaminen, men tycker synd om min co-skipper som sitter fast i trafiken.
Apropå vinter. Jag säger alltid att jag är sjukt dålig på att frysa. Man kan nästan säga att jag hatar det. Vintern och kylan för alltid mina tankar till Pablo. Jag tror att jag omedvetet har blivit lite som han. Eller är det önsketänk, jag vet inte riktigt.
”Pingvinen som alltid frös” från Kalle Ankas bokklubb var min favoritbok alla kategorier från typ 4 års ålder. Det höll i sig i flera år. Knappt något annat fick läsas på godnattstunden och jag kunde den utantill, ord för ord. Farsan läste nästan alltid för mig på kvällen, och han var förståeligt minst sagt less på detta litterära alster, trots dess uppenbara kvaliteter som vederhäftig litteratur för en 4-årig långseglare och upptäcksresande i vardande. Jag är tacksam för att han stod ut. Det kan ha gjort mig till den man jag är idag. Ibland gjorde han för all del tafatta försök att spotta tjockt och hoppa över en sida eller två, men det genomskådades givetvis omedelbart av den ärke-autist som undertecknad utgör. Näsvist, möjligen även en smula förorättad över hans lama försök att lura mig, rättade jag alltid min far vid dessa tillfällen. ”Nä-ä, så står det inte!” fick han höra. Och han fick göra om göra rätt, för att hans skyddsling skulle ens fundera på att somna den kvällen.
Pablo, vår hjälte i sagan, är en pingvin med storslagna framtidsplaner. Han bor på Sydpolen med alla sina pingvinkompisar. De andra pingvinerna älskar att leka i snön, bada i det iskalla vattnet, åka skidor, bygga snögubbar, fiska, göra snöänglar och annat skojigt som pingviner som bekant har för sig till vardags. Men Pablo hatar att frysa och vid Sydpolen är det ALLTID kallt. Stackars Pablo. Han älskar sin kamin och håller sig alltid nära den inne i sin igloo, påpälsad med halsduk och mössa och gosiga vantar. Men inom honom brinner en glöd, han bär på en djup och innerlig längtan om att lämna sin kalla tillvaro på Sydpolen och bege sig någon annanstans där det alltid är varmt.
Han gör flera försök, kreativa men mindre framgångsrika till en början. Först sätter han varma flaskor under fötterna och under rocken och ger sig iväg till fots, men när han stannar för att titta på kartan så smälter isen under hans fötter av värmen från flaskorna, och han sjunker till botten av havet. Snälla pingvinkamrater fiskar upp honom, infrusen i ett isblock, och tinar upp honom på hans kamin i igloon. Andra gången spänner han fast kaminen på ryggen och ger sig av på skidor, men kaminen är tung och han får bakvikt och far ut för en nedförsbacke. Baklänges. Utför ett stup, fastnar upp och ner med skidorna i en ravin och fryser återigen in hela han i ett isblock. Kamraterna tinar honom återigen på kaminen. Men nu får han en genial idé. Han sågar ut en båt ur sitt isflak, lastar det med tunnor med fisk och allt han behöver, och sen seglar han med sitt isflak med igloon på mot varmare breddgrader. Värt en kommentar är hans lanternföring när han nattseglar, han tänder ett stearinljus och ställer det på näbben. Fiffigt och pedagogiskt, inte sant? Igloon och båten smälter förstås när det blir varmare, det hade han inte tänkt på, men han hoppar i sitt badkar och når till slut en söderhavsö, med duschen som motor. På sista sidan (min favvo!) ligger han äntligen i hängmattan och solar sig med en paraplydrink. Badkaret ligger på sandstranden med en skylt. ”Till salu”. Bokens sista ord, ”Aldrig mer skulle han frysa.”, sitter nog fast i mitt minne tills jag trillar av pinn.
Pablo drömde om något som föreföll orimligt och omöjligt men han gav inte upp, han prövade och försökte, de andra pingvinerna tyckte han var knasig, men till slut förverkligade han sin dröm om att aldrig mera frysa, vilken förebild!
Lite senare i mitt ännu unga liv kom tonårsdagdrömmar om ”Kririk”. ”Kririk” är förkortningen av Kribban&Henrik, två sammansvurna unga män som likt ler och långhalm hängde ihop och ställde till med diverse ofog, upptåg och äventyr till sin nära omvärlds milda förtret på den tiden det begav sig. Måhända gör vi så fortfarande, 40 år senare, i alla fall jag. Hustrun lär skriva under. ”Kririk” var i alla fall namnet på den segelskuta som skulle införskaffas av mig och Kribban att segla runt i världen med och allmänt leva rövare. Så var det tänkt.
Intresset för båtliv och havets dragkraft med allt relaterat har alltid varit starkt hos mig så länge jag minns. Med den stamtavla jag har kan jag inte låta bli att undra om det är något genetiskt? Såklart inte, men kanske är det något med rötter och förfäder. Med släkten bördig från havsbandet i norra Bohuslän, och inget annat än fiskare, sjömän och sjöofficerare på fädernet ända tillbaka till 1700 blankt är det väl naturligt att känna en tillhörighet. Farsan, salig i åminnelse, bröt visserligen yrkestrenden en smula och blev officer i kustartilleriet. Å andra sidan gjorde nog det att han njöt desto mer av livet i båt och i skärgården på sin fritid, när det inte var hans yrke. Det smittade nog av sig på mig och brorsan. Tack far för att du gjorde båtfolk av mig! Medan jag fortfarande gillade historien om Pablo som mest fick jag lära mig väjningsregler, sjömanskap, köra båt, ankra, förtöja och att läsa sjökort. Utöver fisket, som alltid var centralt.
Hela uppväxten hovrade vi runt i små båtar runt Skaftö och Lysekil. Först i en liten plasteka med en uråldrig Crescentmotor, och senare i en liten segelbåt på 5 meter. Minette vill jag minnas att modellen hette. Båtens namn var ”Kuttra 7” förresten. Mamma hittade på det. Jag fattade inte hur kul det var förrän i vuxen ålder. Den fick ärva utombordaren. Det sköna med den var att trots sin litenhet så hade den en förhållandevis stor ruff, och dessutom två stickkojer, så man kunde sova fyra pers ombord på den. Man kan enkelt föreställa sig vilken utomordentlig plattform det var för mig och mina lokala kompisar att utöva våra suspekta tonårsäventyr från. Mälarpirater på västkusten…
Märkligt nog blev det ingen egen båt förrän långt senare i livet. Eller, vi bodde i Stockholm från att jag föddes men spenderade somrarna i Bohuslän och hade båtlivet där så det kanske inte var så konstigt. Riktigt hookad på segling blev jag på en konferens med jobbet 2007. Vi var ute i skärgården, och firman hyrde två 50+fotare, i september, med varsin kapten, och vi körde race på Kanholmsfjärden en hel dag. Det var sagolikt bra! Riktigt bra med vind och fint höstväder. Jag fick på riktigt rysningar av att stå på bordläggningen, relingen var i vattnet, och styra den där jättestora båten. Vilken power det var för mig som bara seglat Minette innan, lite skillnad milt uttryckt. Jag kan nå den där känslan än idag. Sjölivet i Bohuslän fortsatte varje sommar, och vi blev med egen båt 2017, men då en motorbåt. Vi hade några fantastiskt fina somrar med den, och gillade den skarpt. Sen gick vi seglarkurs båda två med ett års mellanrum, jag 2021 och Ann-Sofie 2022. Fyra dagar i Stockholms skärgård med boende ombord, tidig vår, med SailStar i Viggbyholm och deras Beneteau 50. När Ann-Sofie kom hem från den kursen sa hon direkt i dörren, innan hon tagit av sig skorna ens – ”Jaha, när ska vi köpa segelbåt då?”.
Det var våren 2022. Samma höst sålde vi motorbåten och våren 2023 köpte vi Neverland.
Åter till Pablo och Kririk. Ungdomens fantasier blev sedermera till drömmar, drömmarna förvandlades till planer. Planerna konkretiseras nu och ska bli till verklighet och upplevelser om några år. Hur föddes på riktigt långseglarplanerna? Jag vet inte riktigt, men ett av de större kliven i den riktningen var helt klart när vi köpte motorbåten. Båtlivet med en lite större båt var ju så magiskt, friheten, friluftslivet, att vara utlämnad åt sig själv och naturen, off-gridlivet. Mycket av det där fick man ju med mindre båt också, men utan bekvämligheterna. Och jag gillar ju dom. Framförallt frihetsgraderna i tid, att man kan vara ute längre, och åka längre bort. Nånstans där började det gro ordentligt i alla fall, men jag minns inte exakt startskottet. Kanske för att det är i alla fall för mig något som sakta marinerat sig fram under väldigt lång tid, möjligen hela livet. Alla aspekter av mig tilltalas. Ensamheten, utlämnandet till naturen och ens egen förmåga, preppern, äventyrslustan, havet och vildmarken, självförsörjaren, minimalisten. Sista och avgörande steget tankemässigt blev det nog ändå när ekonomin för en riktigt lång segling kom inom ett konkret räckhåll och jag insåg med kraft att detta är faktiskt absolut möjligt, i kombination med vår egna båt som öppnade ögonen på ett lite annat sätt för det relativt bekväma sättet att vistas ute på havet under längre perioder.
Jag är aldrig så lycklig, lugn och harmonisk som när jag är ute med båten. Vildmarken är lite lika, men jag gillar min säng och mitt kök. Än idag ärar jag min far med att sjunga ”Abel i Klöva” av det gamla Bohusbandet MacLains varje gång jag stävar ut med båt. Det var hans favoritlåt, och en kul studie i riktigt grötig bohuslänsk dialekt. Och, i allt som kan gå käpprätt åt helvete om man praktiserar uselt sjömanskap. Kul sång! Lyssna på den och se hur många ord ni förstår…
Fair winds!
Skipper Henkster