Väl medveten om att det i ett större globalt perspektiv än den borgarbrackiga Svinninge-Marina-bubblan så vore det mer än lovligt förmätet att kalla sig minimalist när man hovrar runt på en 16 meter lång segelbåt.
Icke förty kan jag inte låta bli att reflektera över begreppet, eller den filosofin, väl hemma, med alla bekvämligheter i världen för mina händer och fötter igen. Och saken blir slående tydlig.
Vad lite man egentligen behöver i relation till allt det man har. Då tänker jag i första hand på prylar. Stuff. Gear. Jag gillar prylar. Och ändå inte. Här finns en stor ambivalens hos mig, nån slags hatkärlek. Vi har ett helt hus fullt med prylar, varav jag gillar jättemånga, men i mina mörkare stunder kan tanken slå mig – fan vad skönt det vore om skiten brann ner och allt bara försvann.
För några år sen läste jag ”100 Things Challenge”, en amerikansk bok skriven av en kille som kom till insikten att hans många prylar gav honom mer dåligt samvete än njutning. Tror han var hobbymöbelsnickare (bland annat, hobbydykare, hobbycyklist och lite annat fanns också i registret) och hade garaget, huset, förråden och överallt fullt med verktyg och material, men hittade aldrig tiden och energin att snickra möbler och få användning för grejerna. Samma sak med dykningen, cyklingen och det andra. Mer tid och energi gick åt till att administrera och organisera prylarna än att använda dom. Dessutom låg grejerna där och pockade på uppmärksamhet, han såg dom varje dag, och fick ännu mer dåligt samvete. Jag har för mig att det också var kostnader inblandade som han till slut började störa sig på, ett hyrt förråd, han byggde ett större garage och ett skjul på tomten för att få plats. Ändå stökigt överallt, när han väl behövde något som han visste att han hade så hittade han det ändå inte utan fick hyra, låna eller köpa nytt likt förbaskat.
Hur som helst så ledsnade han till sist och gav sig den på att banta ner hela sitt prylintensiva liv och testa att leva med bara 100 ägodelar. Det låter ju helt sjukt svårt, närmast absurt med våra moderna mått mätt. Känns som att man galet snabbt kommer upp i 100 grejer bara genom att ha kläder på kroppen och kastruller i skåpet. Nu gjordes vissa kompromisser i ärlighetens namn, alla strumpor fick räknas som en ägodel, inte varje enskild socka. (Däremot var varje jacka, varje skjorta, varje par byxor etc en ägodel på listan). Och vissa saker blev undantagna helt då hustrun inte var med på samma idé, så bestick, kastruller, vaser och en del annan gemensam grundutrustning räknades bort. Det var ändå en resa att ta sig från en babbiljard egna ägodelar ner till de 100 som han tänkte sig. Och det lyckades till slut, efter ungefär ett år av purgande och säljande.
Facit? Mannen beskrev känslan av enorm befrielse, från en stor tyngd, mindre stress, mer ordning i livet, mer tid, energi och fokus. Uteslutande positiva känslor, han rapporterade i alla fall inget om känsla av uppoffring eller obekvämligheter, urtrist liv eller liknande.
En historisk parallell (jag har precis läst ut Grottbjörnens folk). En gång i tiden var vi nomader och ägde bara det som vi kunde fysiskt bära med oss. Inte vet jag om det är något att eftersträva men det kan ju stämma till viss eftertänksamhet i alla fall. För dom hade 100 things challenge varit en helt annan.
Jag ser upp till karln och önskar att jag hade lite mer av hans drivkraft i den där riktningen. För nånstans inom mig bor en minimalist, som ÄLSKAR ett välorganiserat köksskåp där ingenting är staplat ovanpå nåt annat, där var sak har sin plats, där man har överblick och koll på allt som finns. Där det finns exakt fyra vinglas och av en anledning som jag har bestämt. Vila en sekund i känslan av en helt nystädad och nyorganiserad verktygslåda, bitsarna i rätt ordning, skruvarna pruessiskt sorterade. Du kan räkna upp varenda grej som finns där utan att titta. Underbart! Och lite så är båtlivet för mig, och det är en del av varför jag gillar det så mycket. Neverland är min 100 Things Challenge.
Varenda pryl som bärs ombord har sitt givna syfte och sin givna plats. Visst har vi gott om stuvutrymmen, men många, de flesta, av dom är tomma än så länge, knappt en enda kan-vara-bra-att-ha-pinal har mönstrat på än så länge. De som ändå gjort det är under hårdtest om de ska få stanna kvar eller bli tvingade att gå på plankan, och så kommer det att fortsätta.
Vi ägnade ju ett par dagar åt att både frakta och skaffa nya grejer till båten i Norge innan midsommar. Det blev förstås en del, men jag är ändå i efterhand lite förvånad över hur lite vi sen faktiskt saknade på resan, och hur banala de saknade sakerna på ett sätt kunde vara. Ett zestjärn till exempel. Nu är ju zestjärn reglementerad utrustning för undertecknad även under de mest primitiva förhållanden som går att tänka sig, så jag fattar inte hur jag kunde glömma det, men för de flesta är det nog banalt ändå att sakna ett zestjärn.
Jag tänker att det är bättre med väl utvalda grejer, som jag gillar, och av bra kvalitet, och vara hård när jag väljer bort. Det har gudskelov varit så mycket lättare med båten som var helt sopren och tom på grejer när vi tog över, inget arvegods alls. Dessutom tydligt begränsat med förvaringsutrymme som tvingar fram prioriteringar.
Jag undrar lite nyfiket hur tidsperspektivet kommer att påverka mitt ovanstående resonemang. Nu var vi ombord i dryga tre veckor på resan Grimsö-Svinninge. På ett sätt ingen tid alls. Å ena sidan kan man stå ut med vad som helst i tre veckor. Å andra sidan kändes det inte som att vi behövde stå ut med nånting egentligen. Det bara blev någon slags vardag direkt och det kändes som att den kunde få rulla på bara på obestämd tid. Och ganska mycket av vardagslivet hinner infinna sig under en treveckorsperiod, inte allt, vi behövde inte direkt tvätta kläder eller stryka, men i övrigt, det mesta tror jag. Hmm, ska bli väldigt spännande att testa en längre period och se vad som händer. Att bo ombord samtidigt som man gör något större underhållsarbete kan jag tänka mig blir en prövning. Erfarenhet av det återstår att tillskansa sig.
Det här inlägget är en första prövning och dokumentation av min inledande tanke (med tillägget och funderingen om tidsperspektiv då) – varför har jag egentligen allt det här som omger mig nu, när jag saknade så lite av det?
Tänkvärt. Tycker jag. Äger du en massa saker som du knappt vet att du har och som du inte skulle sakna om de försvann?
Fair winds!
Skipper Henkster