Vi seglade officiellt in i Stockholms skärgård idag när vi lämnade Nynäshamn bakom oss och stävade vidare norrut. I skrivande stund förtöjda vid Mörtö-Bunsö (i en vacker och skyddad liten vik med 25 andra båtar), och angör hemmahamnen i Svinninge imorgon.

Det känns rätt konstigt och märkligt att närma sig hemmet, lämna Neverland ensam och återgå till vardagen på land. Vi har boat in oss rejält och det känns riktigt hemma ombord nu, efter en lite trevande start. Vi längtar efter Tuva och Alva. Vi saknar katzerna. Undertecknad längtar efter ett VARMT bad i poolen hemma. Men utöver det, not so much. Det här är en ny känsla för mig, har alltid varit rätt hemmakär och brukar få genuin hemlängtan redan efter nån vecka eller två på bortaplan. Skönt att det inte blivit så.

För en vecka sedan lämnade vi Kalmar, det känns som att det går fort att lägga sträcka bakom sig, samtidigt som det på ett lite märkligt sätt händer mycket, eller om det är alla intryck, eller om det fortfarande är mycket som är nytt bara. Jag vet inte. För mig är det lite samma tidsuppfattning som när barnen växer upp. Det var nyss, men det har ändå hänt en babbiljard saker och det var samtidigt länge sen. Evigheter sedan vi lämnade Norge är känslan, men det var bara tre veckor sedan.

På transportsträcka genom Kalmarsund i fortsatt kalla och ogynnsamma vindar längtar vi efter Tjusts, Gryts och St Annas skärgårdar där vi äntligen kan få lägga till i naturhamnar igen. Så stor var saknaden efter ankring i naturen, ensamma på svaj, att vi inte angjorde en enda gästhamn mellan Sandhamn (utanför Karlskrona) och Nyköping.

Fantastiska stilla morgnar, med soluppgång över spegelblanka vatten i Östergötlands vackra skärgårdar. Mycket säl och fågel. Inga tumlare längre. De håller kanske till längre söderut. Mycket båtar i farlederna, men där åker inte vi. Otroligt vackra vyer. Svårnavigerat, det är sten och grund överallt. Det sägs att det finns två sorters seglare, de som har gått på grund och de som inte har gått på grund ännu. Vi har inte hunnit gå på grund ännu. Tyvärr kallt i luft och vatten, så inte så mycket bad och sol, lite mer höst/vår-feeling på havet har det varit. Vi har stått påpälsade i fulla sjöställ, toppluva och handskar på däck. Eller stått inne. Inte fel, men lite synd, hade varit skönt med mer bad och sol. Undertecknad ändå nöjd, jag gillar ju att elda och kaminen har fått all anledning att gå varm. Jag har eldat nästan varje kväll.

Vi behövde gå in i Nyköping för att snygga till oss själva och båten en smula, lite gästhamnsfaciliteter kom väl till pass även om just Nyköpings gästhamn tyvärr var en av de sämre i det avseendet. Men trevligt folk på bryggan, både Nyköpingsbor och andra seglare som vi språkade lite med. Och trevliga uteserveringar i hamnen. Tankade på morgonen. Bryggan vid macken tillät båtar upp till 5 ton. Vi väger in på 18 ton. Det blåste ingenting och vi behövde soppa så vi gjorde ändå en gerillatankning av huvudtanken, slangen var för kort för att nå över till babordssidan, men vi fick i 250 liter i alla fall och kände oss trygga med att komma hem på det. Första tankningen sen Norge by the way. Skön räckvidd på över 700 Nm för motor, och då har vi kört lite hårt ändå med Diesel-Doris.

Apropå Diesel-Doris och tankning. Ibland blir saker lite för smarta kanske…

Det skvimpade så in i bängen på vägen över Mysingen bort mot Nynäshamn. Inte så illa som ett post-kuling-härjat Kattegatt utanför Kosteröarna, men bra mycket skvimp ändå. Efter ett par extraordinärt skvimpiga partier, där prylar for hit och dit och vi båda hållit oss fast med armar och ben, upptäckte jag att soppamätarn på huvudtanken stod på trekvarts tank. Och Ann-Sofie noterade att det luktade diesel i ett stuvfack i styrhytten. Vi hade full tank en timme tidigare. Misstänkt dieselläckage. Igen. Inte bra. Ner i maskinrummet där tankarna är. Ingen diesel därnere. Dock rinnande diesel uppe vid luckorna. Måste vara tanken till kaminen. Jag öppnar luckan och kollar. Tanken knökfull och det läcker ut genom genomföringarna i locket. WTF! När det skvimpade som värst har nån av oss råkat slå på pumpen som pumpar diesel från huvudtanken till kamintanken utan att märka det, den har blivit full och stått under tryck nu under okänd tid. Okänt antal liter diesel läckta ut i styrhyttens golvnivå. Crap. Bara att börja sanera med 600 meter hushållspapper, senare vatten och diskmedel. Note to self – skaffa Absol eller sågspån.

Det som kändes som en assmart lösning på dieselhanteringen till kaminen blev lite apsmart när man av misstag lyckades tjuvkoppla den. Jag ska fixa en liten bygel som spärrar on-knappen till pumpen…

Dieseldoftande så det står härliga till anlöper vi Nynäshamn, där vi ska träffa goda vännerna Carina och Johan. Vi har nån timme på oss att skura/vädra så den värsta doften går ur. Här möts vi för första gången på resan av den hittills ovanliga känslan av att ha minsta båten i gästhamnen. Ju närmare Stockholm desto större och lyxigare flytetyg i hamnarna. Vi gör vår första tilläggning med akterförtöjning i boj. Det går sådär till en början, båtplatserna är gjorda för större båtar än vår, som ändå mäter in på hyfsade 16 meter, så vår aktertamp är för kort. Grannbåtens ägare kommer ut och undrar lite oroligt om det går bra? Jag kläcker käckt ur mig till Ann-Sofie: ”jamen skarva på nåt älskling” i sann SOS-Sällskapsresan-anda. Men ingen garvar, just då. Det var lite nerv att lägga till bredvid hans skitdyra skepp så det var inte läge för billig humor. Det gick dock fint när vi fick skarvat, ett äldre par hjälpte till på bryggan att ta tamp. Note to self – skaffa ett par skitlånga förtöjningslinor också.

Det blir lite bubbel och snacks ombord med Carina&Johan, supertrevligt som alltid! Vi blir presentade med en inflyttnings-champagne och en ölöppnare, det är viktig utrustning ombord. Därefter vankas middag på restaurang Kroken i hamnen, där vi ansluter till Ninni och Jimmy. Lite käk och bärs, trevligt sällskap och slutligen eftersläckare ombord på Neverland allihop. En höjdarkväll, stort tack! Som alltid när Ann-Sofie och Carina delar en kväll med lite vin och bubbel så blir det sovmorgon dagen efter :). For the record så var det jag som tog sovmorgon och Ann-Sofie som steg upp och gjorde frukost.

Nu börjar det som sagt bli lite vemod, med angöring hemmahamn imorgon. Visst anas en smula vemod och saknad hos vår husmaskot Tink på bilden? Ann-Sofie virkade henne under resan, och snart får hon sällis av Pan.

Eller det är en blandning av vemod, tillförsikt, och en smula längtan. Vemod för att det känns lite tomt och konstigt att lämna nu, det har blivit riktigt hemmakärt ombord under de här veckorna. Tillförsikt och hemlängtan är mest för att vi båda är sugna på att börja sätta igång på allvar med att skapa våra egna förutsättningar med Neverland, inte bara hantera dem som vi fick på köpet. Som jag skrivit tidigare så har vi upptäckt många saker, både små och stora, som vi vill justera för att passa oss. Priolistan har kastats om, to-do-listan har växt. Men det var ju precis det som var syftet med den här första resan.

Jag tillåter mig en reflektion.

För tre veckor sedan hoppade vi som familj ombord på den största båt vi nånsin haft ihop (överlägset störst, nästan dubbelt så stor som motorbåten). Vi hade aldrig seglat ihop. Tuva har seglat skuta rätt mycket. Ann-Sofie en vecka i Galicien med She Captains. Jag och Alva, näe, det var hundra år sen eller inte alls. Men vaffan, hur svårt kan det va! Vi gav oss således av i styv motvind söderut. Kuling på Kosterfjorden, gammelsjö från Nordsjön, 4 meter vågor, regn från sidan, trasiga segel, ankaret fastnar, diesel läcker. Vi alla kan behöva få lite vädermässig upprättelse av naturen, Tuva och Alva förtjänar en bättre upplevelse än det kärva väder som deras vecka bjöd på. Å andra sidan, som Alva brukar säga – ”Så kan det va!”. Men förhoppningsvis får vi ta revansch och göra några cocktailturer i slutet på sommaren.

Vad mig anbelangar – jag har växt, fått lite perspektiv och nya referenspunkter. Jag tycker också att vi har kommit närmare varandra också, det är en cool känsla när man har vart ihop i över 25 år och ändå kan känna fortfarande. Det är nog inte fel att gemensamt kasta sig in i helt nya situationer och lämna sin gemensamma komfortzon. Det blev en del gemensam problemlösning, improvisation, lite stresstest, kommunikation, planering, prioritering, peppning, välvilja, försöka göra varandra bra och ge och ta emot feedback på ett ödmjukt sätt i syfte att tillsammans lära oss något och bli bättre. Kanske extra bra att vi började med ungefär samma förutsättningar eftersom båda var lika nya på allt.

Allt som allt, en utvecklande, utmanande och rolig start på seglingsprojektet där vi kom ut stärkta, lite bättre och lite mer förberedda på andra sidan.

Om förväntningar. Innan vi for så tänkte jag att vi skulle lära oss en del om båten, och en del om segling. Det gjorde vi också. Check på den. Det som jag inte riktigt hade förväntat mig av resan Grimsöy – Svinninge, är känslan av personlig utveckling och i relationen. Det blir nog mitt största intryck och den största vinsten så här långt…

Fair Winds och på återseende!

/Skipper Henkster