Insåg precis nu att jag inte skrivit något här på bra nära två veckor, trots min måttligt höga ambition att åstadkomma en text i veckan. Först tänkte jag skylla på min lathet, eller oförmåga att få mindre viktiga saker gjorda. Men när jag tänker efter så håller inte det för en moralrättslig prövning. Faktum är att det nog är så enkelt att tiden och energin har gått åt till att klättra uppför den branta inlärningskurva som det inneburit att genomföra början på det här äventyret. Det är så många saker vi gör för allra första gången. Varenda en typ. Eller nu, inne på tredje veckan så börjar förstås en del moment bli lite rutin och kännas en aning trygga: planering av morgondagens rutt och natthamn, väderprognosen och vad den faktiskt betyder i verkligheten, tilläggning långsides i lite olika vindar, matlagning i sjögång, den dagliga navigeringen och ”vaktbytena” vid rodret, sätta och hala några av seglen, men inte alla, två av de fem möjliga har inte varit uppe ännu.
Sen har det för all del varit hyfsat utmanande förhållanden för ett gäng rookies. Allt som oftast 10+ m/s, tidvis grov gammelsjö, och ett antal dagar byigt och j…ligt med regn och vindskiftningar på 360 grader. Hanöbukten comes to mind. Obegripligt väder. Obegriplig sjögång. Det kan ha varit två märkliga väderdagar när vi passerade, så jag ska inte döma ut Hanöbukten. Hanö itself var magiskt, återkommer till det!
Det var ledsamt att lämna av Tuva och Alva på Björkö för deras hemfärd. Inte utan snyft, snörvel och en känsla av tomhet och stor saknad jag gick tillbaka till båten när Henke bussigt skjutsade dom till färjan. Kvällen innan var fantastiskt trevlig, en afton på Björkö med våra goda vänner Linda&Henke, en (kanske blev det två?) öl i solen på restaurang Seaside, en visit i huset hos de ny-ihop-flyttade (L&H, inte jag&A-S :)) med skumpa och löjromsnachos, och därefter en lång härlig kväll på klipporna med familjer och pizzor. Här bjöd västkusten på sitt bästa väder, nästan spegelblank solnedgång. Och vi frågade oss återigen, varför i tusan bor vi inte här?
Med mindre besättning går vår färd söderut längs Hallandskusten, regn, oroligt väder, tidvis hårda vindar, och framförallt fortsatt styv, dikt, motvind. Vi gör våra första tilläggningar i gästhamnar, spännande och annorlunda för oss. I Bohuslän (och förstås Stockholms skärgård där vi är mer hemma) finns ju gott om skärgård och naturhamnar, vilket vi alltid verkligen gillat, men det är mindre med det längs södra västkusten och sydkusten, så här har vi fått förmånen att bevista ett flertal pärlor, både stora och små. Hamnen i Halmstad var cool, där man får gå någon kilometer uppför Nissan för att angöra gästhamn mitt i centrum.
En liten gnagande oro med vår stora båt (nästan 16 m) har hela tiden varit tillgången på båtplatser i gästhamnarna. Neverland är oftast för lång för platserna med akterförtöjning till boj, ankare eller stolpar, så vi är hänvisade till långsidesplatser. Vilket nästan alltid finns, men inte alltid så många. Ett sådant tillfälle var på rutten söder om Halmstad ner mot Öresund när vi gick in i tre gästhamnar och fick plats först i den tredje. Borstahusen! En fantastiskt trevlig liten ort med supercool bebyggelse, så väl värt ett besök. Med lite flax lade vi till en onsdag och fick äran att lyssna på livemusik på hamnrestaurangen, vi missade tyvärr quizzen, men njöt av musiken och ölen. Vi stannade i Borstahusen dagen efter och tog en sväng till Råå, den första gästhamnen vi försökte oss på kvällen innan. Där hade vi på vår hit-list att besöka Hjertmans och få tag i lite reservdelar. Delvis framgång på delarna, men en ny navigator beslöt vi beställa på nätet och fiska upp i Åkersberga. Modellen vi ville ha är tvärslut längs hela kusten hem.
Det var lite nerv att närma sig Öresund också, oroligt hav och vindar, och jag var lite on edge av sånt jag läst på olika ställen på nätet om att bege sig igenom. Så jag hade förväntningar om galet mycket båtar, fraktfartyg och färjor och hej och hå och kors och tvärs. Men det var ju hur lugnt som helst egentligen, det är ju inte så att det är trångt direkt. Mäktigt att närma sig Öresundsbron, Turning Torso som man ser från hundra mil och som ser rätt ekivok ut från havet, jag iakttog med visst intresse att danskarna byggde ett snyggt slott på sin sida och svenskarna byggde ful industri på sin vid Helsingborg-Helsingör. Utan att kategorisera så var det mer kul att titta åt styrbord genom Öresund, men kanske är (var…) babordssidan ett rikare industriland…
Vidare från Öresund gick vi mot Falsterbokanalen. När vi ändå är i färd med att göra bara nya saker så kan vi ju klippa vår första kanal också tänkte vi, och spara 30 distans på köpet. Och Falsterbo var helt rätt att göra som den första. En kort liten fin kanal, med rymlig hamn före inloppet. Nån tysk gubbe, ensamseglare, fick jag svära över (precis som jag fortsatt svära över motorbåtare som drar svall och åker nära), som droppade ur kön, gick längst bak i hamnen och sen drog på full gas mot slussbron medan den höll på att öppnas, brände om alla andra och drog svall satan så jag kunde knappt styra båten. Men han hade vart med förr förmodligen, det var smalt som tusan, nästan så man ville haft fendrarna ute, kö med båtar och skitsvårt att hålla kurs och styrfart i virvlarna. Men vi tog oss igenom utan fadäser, så varför skulle han ha privilegiet ändå att braka på. Jaja, folk är inte alltid som folk.
Uppåt Hanöbukten var vädret och sjön förvirrade. Vi hade fin segling ett bra tag upp från kanalen, bra seglardagar men seglen är slitna ser vi och går sönder lite till för varje gång vi hissar och halar, framförallt genuan. Men även storen är sliten och några travare i toppen går sönder. Vi visste ju om att de var slut, men hade inte räknat med att de var så slut att de kanske var hissade för sista gången. Mmmm vi får se hur vi gör framåt. På ingen tid alls gick vi från lugna vindar till kuling och regn från sidan ute på Hanöbukten, glada att vi inte hade hissat seglen då, inte skitkul där i de förhållandena, men nu börjar vi ju ändå bli vana vid hyggligt dåligt väder och hygglig sjö i vår båt, så vi känner oss trygga med allt, bara att genomlida skvimpandet tills vi kommer fram. Sjujäkla skönt med en styrhytt i alla fall så att man kan stå inomhus.
Vi hade siktet på Karlshamn men när vi närmade oss och såg Hanö på håll så sa Ann-Sofie att ”det där stället ser ju riktigt mysigt ut”, så vi gick in till Hanö gästhamn istället, känt som ”hamnen där det alltid finns plats”. Jag tror det stämmer. Vi såg nog lite förvirrade ut när vi kom in, och det tog inte många sekunder förrän folk dök upp på kajerna och erbjöd hjälp och plats att lägga till. Hamnmästaren guidade oss runt och visade på en karta vad man ”måste” göra på Hanö. Inte världens största ö, men otroligt coolt. Det kändes nästan som olika klimatzoner på jorden att gå omkring där, från stora granithällar till fräcka geologiska lämningar från förhistorisk tid (om man nu går igång på det, som jag gör), till utsikten vid fyren, drakmärket, skogstrollen från Frost och hjortarna förstås. Det kryllar med dovvilt, och en afrikansk inplanterad hjort, Dama Dama. Faktiskt är samhället inhägnat med stängsel och hjortarna har resten av ön.
Under Ölandsbron idag och en liten bit vidare till en naturhamn norr om Kalmar. Det har varit ganska mycket transport de här två veckorna, vissa dagar har det känts mer som jobb än semester. Men också några fantastiska dagar både på havet och i land. Några riktigt fina seglingsdagar har vi haft, med fart högt över förväntan faktiskt i den vinden som varit. Men det det har också varit lite tungseglat, med ålderstigen, trasig och kärvande utrustning i riggen som tärt på oss. Inte nybörjarvänligt, varken väder eller gear, men vi tänker att det är kanske gott så? Hellre att det blir lite lättare framåt, med en renoverad vinsch (som inte kärvar), ett nytt block till genuaskotet (som inte kärvar), en smord trissa till storfallet (så att det inte kärvar), en till ögla till manöverlinan till rullen (så att den inte kärvar), nya travare (så att de inte kärvar). Riggen och seglen behöver ses över helt enkelt, som ni säkert fattar är det mycket som kärvar. Vi visste att det var gammalt och slitet allt det som är uppe i luften och att mycket där behöver bytas, men hajade nog inte hur mycket jobbigare det är att hantera det när allt kärvar.
Med det sagt. Även om to-do-listan på båten växt tillsammans med oss, och prioriteringsordningen ändrats, vilket är en bra sak och en del av syftet med den här resan, så är besättningen vid fortsatt gott mod, naturhamn och god mat skrivande kväll, tidig morgon imorgon och kurs mot Västervik. Vi ser mycket fram emot att komma in i skärgård och naturhamns-marker igen, där är vi i vårt rätta element på nåt sätt.
Spana gärna in våra filmer på Facebook om ni vill se lite bilder och klipp från trippen. Jag ber om ursäkt till Lerkil, Abbekås och alla andra trevliga platser vi fått äran att besöka men som inte fått sitt omnämnande i detta inlägg. Ni finns i våra minnen och hjärtan! Och, faktiskt i våra Facebook-filmer. Allihopa.
Fair Winds!
Skipper&Skipperess of Neverland